Jag, Ruzgar, anlände till Sverige 2019, fylld av hopp om en ny början och en säkrare framtid. Livet har tagit oväntade vändningar sedan dess, och idag lever jag som papperslös, vilket innebär att jag saknar officiella dokument som skulle tillåta mig att fullt ut delta i det svenska samhället. Denna situation har placerat mig i en skuggexistens, där jag kämpar varje dag för att hitta småjobb som kan ge mig nog med inkomst för att täcka grundläggande behov såsom mat och ibland begagnade kläder.
Mitt hemland är långt borta, men tankarna på min familj och framför allt mina barn lämnar mig aldrig. De är anledningen till att jag vaknar varje morgon och fortsätter att kämpa trots de många utmaningarna jag står inför. Mitt största mål är att kunna ge dem en framtid, en chans till utbildning och ett liv fritt från de faror och den osäkerhet som jag flydde ifrån.
Att leva som papperslös i Sverige har inneburit att jag står utanför många av de system och stöd som finns tillgängliga för andra. Jag har ingen rätt till sjukvård utöver akutvård, jag kan inte arbeta lagligt, och jag lever ständigt med en oro över att bli upptäckt och utvisad. Trots detta har jag funnit små öar av hopp och vänlighet i det svenska samhället. Det finns människor och organisationer som sträcker ut en hjälpande hand, som erbjuder mat, kläder och ibland juridisk rådgivning.
Jag har lärt mig att navigera i skuggorna av samhället, att hitta vägar att överleva utan att synas för mycket. Jag har också lärt mig språket så gott det går, för jag vet att kommunikation är nyckeln till förståelse och acceptans. Jag försöker hålla kontakten med min familj så ofta jag kan, för att försäkra dem om att jag är okej och för att hålla den lilla gnistan av hopp vid liv – hoppet om att vi en dag återigen ska kunna vara tillsammans.
Mitt hjärta bär tungt på saknaden efter mina barn. Jag drömmer om dagen då jag kan ge dem en kram, berätta för dem om allt jag har gått igenom och visa dem att deras pappa inte gav upp, trots allt. Jag drömmer om att Sverige, detta land som jag nu kallar mitt tillfälliga hem, en dag kommer att erbjuda mig en chans att bygga upp en ny tillvaro här, en tillvaro där jag kan leva öppet, bidra till samhället och framför allt, ge mina barn den framtid de förtjänar.
För varje dag som går, med varje litet jobb jag tar, med varje svensk jag möter som visar förståelse och medmänsklighet, växer min tro på att detta mål inte är omöjligt. Jag vet att vägen framåt är lång och fylld med hinder, men för mina barns skull är jag beredd att fortsätta kämpa, att hålla fast vid hoppet och att aldrig ge upp drömmen om en bättre framtid.