I 2021, mitt under turbulensen som skakade mitt hemland Afghanistan, började jag, Khalil, känna marken skälva under mina fötter. Det var året då mitt liv tog en vändning som jag aldrig kunde ha förutsett. Jag, en ung man med drömmar stora som Hindukushbergen, fann mig själv stående vid ett vägskäl, tvingad att välja mellan att stanna i ett land som jag älskade men som inte längre kunde erbjuda mig säkerhet, eller att söka en ny början, långt borta från allt jag visste.
Beslutet att lämna var inte enkelt. Varje sten på de afghanska vägarna, varje träd och varje flod hade historier knutna till min barndom, till min familj, och till de drömmar jag en gång haft. Men de ständiga nyheterna om eskalerande våld och osäkerhet gjorde valet oundvikligt. Jag kunde inte riskera min familjs säkerhet eller framtiden för mina yngre syskon. Så jag packade min väska med några få tillhörigheter och det tyngsta av allt – beslutet att lämna.
Min resa till Sverige var både fysiskt och emotionellt utmanande. Jag korsade gränser till fots, smugglades i överfulla lastbilar och navigerade genom främmande länder under de kallaste nätterna. Varje dag var en kamp för överlevnad, varje möte med en främling en lektion i mänsklighetens både mörka och ljusa sidor.
När jag äntligen anlände till Sverige kände jag en blandning av lättnad och rädsla. Jag var långt ifrån de jag älskade, i ett land där språket, kulturen och klimatet var främmande för mig. Men jag var fast besluten att bygga en ny framtid här. Jag började lära mig svenska, förstod snabbt vikten av att kunna kommunicera och ansluta mig till samhället. Jag tog varje jobb jag kunde få, oavsett hur litet eller stort, för att kunna skicka pengar tillbaka till min familj.
Att leva som papperslös i Sverige har varit min verklighet. Det innebär osäkerhet varje dag – inte bara om min egen framtid, men också om säkerheten för min familj långt borta. Trots dessa utmaningar, har jag aldrig förlorat hoppet. Jag drömmer om den dag då jag kan återförenas med min familj, om en framtid där vi inte längre behöver oroa oss för vår säkerhet, och där mina syskon kan få den utbildning och de möjligheter de förtjänar.
Jag har lärt mig mycket på denna resa. Jag har upptäckt en inre styrka jag inte visste att jag hade, och jag har sett godheten hos människor som har sträckt ut sina händer för att hjälpa mig, även när de inte kände mig. Jag har också insett vikten av att kämpa för det man tror på, att aldrig ge upp hoppet, oavsett hur mörkt det ser ut.
Mitt namn är Khalil, och även om jag kom till Sverige som papperslös från Afghanistan, låter jag inte den etiketten definiera mig. Jag är en drömmare, en kämpe, en bror, och en son. Min resa är långt ifrån över, men jag står fast vid tron att med tålamod, hårt arbete och lite hjälp från världen, kan jag och min familj hitta vår plats i denna nya värld.