Familjen Karimovs berättelse börjar i hjärtat av Uzbekistan, ett land som vi kallade vårt hem. Jag, tillsammans med min fru, bestämde oss för att lämna på grund av politiska och ekonomiska orsaker som hotade vår säkerhet och framtid. Vår resa till Sverige var lång och svår, men vi hade hopp om att bygga ett nytt liv i ett land känt för sin mänsklighet och sina starka sociala skyddsnät. När vi anlände till Sverige för några år sedan, var vi fulla av förväntningar. Men snart ställdes vi inför verkligheten av att leva som papperslösa flyktingar, en situation som vi aldrig kunnat föreställa oss.
Att vara papperslös betyder att leva i en konstant osäkerhet, utan rätt till arbete, sjukvård eller utbildning som de flesta tar för givet. Min fru fann arbete som städerska, ett arbete som kräver hårt slit utan att ge mycket tillbaka. Hon arbetar i hem och på kontor, ofta under tidiga morgnar eller sent på kvällen för att undvika uppmärksamhet. Trots tröttheten i hennes ögon, ser jag också en styrka och beslutsamhet som håller oss båda framåt.
Själv arbetar jag på en byggfirma, mestadels med tillfälliga jobb här och där. Varje dag på jobbet är en påminnelse om min sårbarhet i det här samhället. Jag arbetar hårt, ofta i farliga eller osunda miljöer, för en lön som knappt räcker till livets nödvändigheter. Men varje dag av arbete är också en dag av hopp om en bättre framtid för oss.
Vår vardag är en ständig kamp. Att leva utan papper innebär inte bara ekonomiska utmaningar, utan även en ständig rädsla för att bli upptäckta och deporterade. Trots detta försöker vi hitta stunder av lycka i det lilla vi har. Vi har lärt oss att uppskatta de små saker som vi tidigare tog för givet, som en lugn stund tillsammans eller en promenad i naturen, långt från stadens brus där vi kan känna oss fria, åtminstone för en stund.
Det som håller oss starka är vår dröm om en framtid där vi kan leva öppet och fritt, utan rädsla. Vi drömmer om att en dag få papper som bekräftar vår rätt att vara här, att kunna arbeta och bidra till samhället som vilken svensk medborgare som helst. Vi drömmer om stabilitet, om att kunna planera för framtiden utan rädsla för att allt ska tas ifrån oss över en natt.
Att leva som papperslösa flyktingar i Sverige har varit den svåraste tiden i våra liv, men det har också visat oss vad det verkligen innebär att vara stark. Vår resa är långt ifrån över, men vi ger inte upp hoppet. För även i de mörkaste stunderna finns det ljus att hitta, och det är det ljuset som leder oss framåt, mot en dag då vi kan kalla Sverige vårt riktiga hem.