Jag heter Ali, och tillsammans med min fru Afra kommer vi från Iran. Sedan några år tillbaka lever vi som papperslösa flyktingar i Sverige. Livet här har varit en lång och svår kamp, fylld med utmaningar som vi aldrig kunnat föreställa oss. Vi lämnade Iran med hopp om en tryggare framtid, men vägen hit har varit kantad av svårigheter och osäkerhet.
När vi först kom till Sverige, var vi överväldigade av känslor. Vi kände både lättnad och rädsla – lättnad över att ha lämnat faran bakom oss, men också rädsla för det okända som låg framför oss. Vi hade ingenstans att bo och ingen aning om hur vi skulle överleva. Vi var tvungna att hitta tillfälliga jobb och boenden, och varje dag var en kamp för att hålla huvudet över vattenytan.
Det svenska samhället var vänligt och öppet, men utan papper var vi alltid på gränsen till osynlighet. Vi kunde inte söka riktiga jobb, få tillgång till vård eller ens känna oss säkra i våra egna hem. Rädslan för att bli upptäckta och deporterade hängde över oss som en mörk skugga.
Mitt i all denna osäkerhet fann vi ändå små glimtar av hopp. Vi träffade människor som var villiga att hjälpa oss, som erbjöd oss arbete och tak över huvudet. Vi började skapa ett litet nätverk av vänner och bekanta som stöttade oss i våra svåraste stunder.
Men nu står vi inför den största utmaningen av alla. Afra har blivit gravid igen. När vi fick veta att vi skulle få ett barn till, var det en blandning av glädje och oro. Vi älskar redan vårt ofödda barn, men vi är också rädda för vad framtiden kan innebära för honom eller henne. Vi vet att vi inte kan ge vårt barn den stabilitet och säkerhet som vi önskar.
Att vara gravid som papperslös flykting innebär att vi står inför otaliga hinder. Vi har ingen rätt till sjukvård och ingen möjlighet att få den medicinska hjälp Afra behöver under graviditeten. Varje dag är en kamp för att hitta tillräckligt med mat och skydd. Vi oroar oss ständigt för vad som kommer att hända när barnet väl kommer.
Trots allt detta, har vi beslutat oss för att kämpa vidare. Vi har varit med om så mycket, och vi vet att vi är starka nog att klara av det här också. Vår kärlek till varandra och till vårt ofödda barn ger oss kraften att fortsätta. Vi hoppas att en dag kunna ge vårt barn ett bättre liv, ett liv fyllt med möjligheter och frihet.
Så vi fortsätter vår resa, hand i hand, med våra hjärtan fyllda av hopp och beslutsamhet. Vi vet att vägen framför oss är lång och svår, men vi är beredda att ta varje steg tillsammans. För i slutändan är det kärleken och hoppet som håller oss samman, och som ger oss modet att fortsätta kämpa, trots alla hinder vi möter.