Mitt namn är Cabdi, och jag är en av de många som kom från Somalia till Sverige år 2009. Det var inte en enkel resa att lämna mitt hemland bakom mig och söka en ny början i ett främmande land. Jag kom med en blygsam resväska och en väska full av förhoppningar, men vägen framåt skulle visa sig vara långt ifrån lätt.
När jag först anlände till Sverige var jag fylld av både förväntan och rädsla inför det okända. Jag hade hört historier om det nya livet jag skulle kunna bygga här, om möjligheten till utbildning och arbete, men samtidigt var jag medveten om utmaningarna som väntade mig. Det var som att stå på tröskeln till en helt ny värld, redo att utforskas men också osäker på vad som väntade runt hörnet.
Under de första månaderna i Sverige kämpade jag för att hitta min plats i det nya samhället. Jag lärde mig det svenska språket så snabbt jag kunde och försökte anpassa mig till de nya kulturella normerna. Men trots mina ansträngningar möttes jag av svårigheter på vägen. Jag hade svårt att hitta arbete och försörja mig själv, och utan tillstånd att arbeta eller bo var min situation osäker och instabil.
Jag levde i skuggorna, rädd för att bli upptäckt av myndigheterna och skickas tillbaka till Somalia. Varje dag var en kamp för överlevnad, och jag kämpade för att hålla hoppet vid liv trots den ständiga osäkerheten om min framtid. Jag visste att jag inte var ensam i min kamp – det fanns många andra papperslösa som delade mina erfarenheter och mina drömmar om en bättre framtid.
Trots alla motgångar vägrade jag att ge upp. Jag fortsatte att kämpa för min rätt till ett värdigt liv och vägrade att låta mig slås ner av omständigheterna. Jag deltog i fredliga demonstrationer och protester för att göra min röst hörd och kämpa för förändring. Jag sökte stöd från olika organisationer och frivilliga som stöttade papperslösa, och jag fann gemenskap med andra som delade mina erfarenheter.
Med tiden började jag se ljuset i tunneln. Efter många år som papperslös fick jag äntligen uppehållstillstånd i Sverige. Den känslan av lättnad och glädje när jag höll mitt tillstånd i handen är något som jag aldrig kommer att glömma. Det var som att äntligen kunna andas ut efter att ha hållit andan i så många år. Jag hade äntligen en känsla av stabilitet och trygghet, och jag kunde äntligen börja bygga upp mitt liv på nytt.
Idag, ser jag tillbaka på min tid som papperslös med både sorg och stolthet. Det har varit en lång och utmanande resa, men den har också gjort mig starkare och mer bestämd än någonsin tidigare. Jag är tacksam för de möjligheter som Sverige har gett mig och för det stöd jag har fått längs vägen. Jag vet att vägen framåt kommer att vara lång och krävande, men jag är redo att fortsätta kämpa för min plats och min rätt till ett bättre liv.