Min berättelse är en av många, men den bär på min unika erfarenhet. Mitt namn är Abdullayev, och jag är en 46-årig man som lämnade Uzbekistan för Sverige för åtta år sedan. Resan hit var inte bara en fysisk förflyttning över kontinenter utan även en resa genom hopp och förtvivlan, genom ljus och mörker. Jag kom hit ensam, drivet av en längtan efter säkerhet och en bättre framtid. Men vägen har varit allt annat än enkel.
I Sverige har jag arbetat som rivningsarbetare på en städfirma i Stockholm. Arbetet är fysiskt krävande och innebär långa dagar med att riva ut gamla interiörer för att göra plats för nya. Trots de tunga lyften och det dammiga arbetet finner jag en viss tillfredsställelse i att se det konkreta resultatet av mina ansträngningar. Varje rivet rum känns som ett steg mot något nytt, inte bara för byggnaden utan också symboliskt för mitt eget liv.
Att leva som papperslös flykting i Sverige idag är en oändlig kamp mot osäkerhet. Utan officiell status är varje dag fylld av rädsla för upptäckt och deportation. Det finns ingen sjukvård för mig om jag skulle skada mig, ingen försäkring om något går fel. Varje gång jag ser en polisbil känner jag en klump i magen, orolig att den här dagen kan bli dagen då allt tar slut.
Trots dessa svårigheter har jag funnit en slags fristad i det svenska samhället. Det finns människor här som ser mig för mer än min papperslösa status – vänner som har blivit som familj. De har lärt mig att även i mörker kan man finna ljus, och att hoppet aldrig är förlorat.
Men det finns också stunder av ensamhet och sorg, när längtan efter mitt hemland och min familj blir överväldigande. Jag drömmer om dagen då jag kan återvända till Uzbekistan, inte som den man jag var, utan som den man jag har blivit. Jag hoppas kunna dela med mig av allt jag har lärt mig, all styrka jag har funnit i mig själv.
Arbetet på städfirman har gett mig en möjlighet att försörja mig själv trots min situation. Det har lärt mig vikten av hårt arbete och beslutsamhet, men också vikten av mänsklig vänlighet och solidaritet. Jag ser nu Sverige som mitt hem, ett land som både har utmanat och omfamnat mig.
Min berättelse är långt ifrån över, och varje dag skriver jag ett nytt kapitel. Att leva som papperslös flykting i Sverige har visat mig de djupaste mörkerna men också de mest lysande ljusen av mänsklighet. Jag fortsätter att kämpa för min plats här, för en dag av hopp om en framtid där jag kan stå fri och stolt, med papper som bekräftar min rätt att existera i det här samhället som har blivit mitt nya hem.